Kämpade med att hålla käften.

IMG_2252Fotograf: Cecilia Hellqvist (HÄR kan ni se fler bilder)

Jag har känt i tonåren att jag inte har passat in, för jag har haft min egen stil, personlighet och allting man lär sig tidigt att man inte ska ha. Sticka ut ifrån mängden är ju inte någonting att sträva efter. Om man är en sådan person kan man lätt bli en ”hackkyckling”, vilket jag blev. Jag var med ett tjejgäng och tjejer kan vara rent utsagt förjävliga mot varandra… blickar och ord kan verkligen såra. I detta fall valde jag att tiga och ignorera deras beteende. Det var särskilt en tjej som höll på. Men det fanns trots allt de som behandlade mig bra i gänget, därför fortsatte jag svälja det. Men känslan att jag aldrig räckte till för två fanns alltid där, både medvetet och omedvetet. Vi i gänget umgicks på fritiden och vi hittade på roliga saker. Fast jag tvekade oftast på att gå, men då var det andra som övertalade mig att komma. Jag kan erkänna att jag inte hade det lika roligt som dem, för det var alltid någonting jag gjorde som var fel. Kände mig inte helt och hållet en del av gänget.

Till slut var gränsen nådd och jag röt ifrån – fick en tjej att gråta i skolan. Hon fick alla mina känslor på en och samma gång. Jag hade tigit för länge. Jag pratade inte med henne förrän efter två dagar. Det konstiga är att de andra tyckte att jag skulle prata med henne tidigare (trots att dem vet hur jag hade blivit behandlad), men det gjorde jag aldrig utan väntade i två dagar och sedan berättade jag för henne hur jag kände. Trots att jag inte fick någon positiv respons, ett förlåt eller liknande. Så kändes det så jävla bra att ÄNTLIGEN fått ur mig mina känslor.

Helt ärligt, jag får lite tårar när jag skriver detta inlägg… för det var en skitjobbig period. Jag kämpade och kämpade med att hålla käften. I dag fattar jag inte ens varför? Varför öppnade jag inte bara min käft och fick slut på känslorna som fanns inom mig? Jag har faktiskt ingen aning. Men förmodligen för att jag inte ville skapa dålig stämning i mitt tjejgäng. Jag tog hänsyn till alla andra förutom mig själv, jag svek mig själv.

Det jag vill få fram är att man alltid kommer möta motgångar. Särskilt om du är dig själv, har din egen stil och personlighet. Allting som gör att du sticker utifrån mängden. Det lättaste hade varit att bara ställa mig i ledet som alla andra. Men jag vägrar att göra det, för jag vill INTE vara som alla andra. Skulle må dåligt om jag var det.

Jag uppmuntrar er alla att VÅGA vara er själva! Trots att samhällets normer är HELT fucked up. 

Vill dra täcket över huvudet.

Jag vaknade och låg kvar i sängen, spanade in sociala medier. Sedan kände jag att det var dags att kolla ikapp det senaste Idol avsnittet, reste mig och satte på TV4 Play och kröp till sängs. Det var riktigt mysigt, pausade därefter för att fixa frukost – en macka och en skål med youghurt tillsammans med hallon- och blåbärssylt. Lyxade alltså till det med frukost på sängen. Det händer väldigt sällan.

Efter att Idol avsnittet var slut kände jag mig oinspirerad. Vet inte riktigt vad som hände… men jag har sådana dagar. Går inte riktigt att sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så. När jag känner så vill jag helst bara somna om och liksom Avicci sjunger ”So wake me up when it’s all over”. Tror knappast att jag är ensam om att känna så. Fast hur mycket jag än skulle vilja dra täcket över huvudet och somna om… vet jag att det inte kommer att bli bättre. Brukar i alla fall försöka ta tag i dagen. Hur jobbigt jag än tycker det är. Fast kan erkänna att det i dag har gått rätt segt.

Lyssnar på tempomusik i förhoppning om att det ska kännas lite bättre, tänker dessutom fixa mig och försöka tänka positivt. Tur att kvällen bjuder på Disneymaraton + pizza hemma hos Fanny. Den tjejen får mig alltid på bra humör! ♥

Så här känner jag då:

IMG_3733 (5)Jag kände att jag behövde skriva av mig om dagens känslor… vill inte att min blogg ska bli som en fasad. För jag har mina dåliga dagar, helt mänskligt. Vi bloggare väljer bara att visa en del av vårt liv. Kom ihåg det!

Låt oss sprida KÄRLEK och tillsammans STOPPA näthat! ♥

IMG_6282+ (2)I dag infaller den så kallade No hate-dagen. Det är ett grymt initiativ, men det borde inte behövas en sådan här dag. För det är ju en självklarhet att man ska sprida nätkärlek istället för näthat. Men för alla är det ingen självklarhet och därför behövs denna dag. Jag har aldrig förstått varför folk sprider så mycket näthat. Handlar det om avundsjuka, osäkerhet eller vad är det egentligen som gör att människor väljer att trycka ner sina medmänniskor? För visst är det ett val du gör. Det är ingen annan än du själv som kan påverka hur du bemöter andra på nätet. Tror man på allvar att man mår bättre om man slänger ur sig kränkande kommentarer? Dessutom görs det mesta ”anonymt”, fast du kanske inte är smart nog att veta att kommentarer som du skriver kopplas till din ip:adress. Alltså spelar det ingen roll om du väljer att inte gå ut med namn (så att säga vara anonym) för det går att leta upp dig ändå. Så, nu när du inte längre är anonym på nätet. Varför inte göra någonting vettigt när du ändå är ute på nätet. Testa att visa uppmuntran, beröm och kärlek till dina medmänniskor. Tänk inte på vad alla andra gör, utan utgå ifrån dina egna handlingar. Vad gör du för att skapa en vänligare, tryggare och harmonisk plats på nätet? Jag är helt säker på att det skulle bli en skillnad. Kom igen, låt oss sprida KÄRLEK och tillsammans STOPPA näthat!

Jag har fått utstå näthat, blev en gång hotad på Facebook av min egen klasskompis. Jag tänker att jag någon gång ska skriva om det och allting annat som jag fick uppleva under i stort sett hela gymnasiet. Känner mig dock lite skraj, men känner att jag vill berätta min historia. Fast måste först samla mod till att våga!

Varje dag är en ständig kamp om att överleva.

zero_cancer_54ca43632a6b220d40d6a1e3zero_cancerx_54ca4366ddf2b32004b15f32HÄR kan du beställa armbandet ”Zero Cancer”, fast det kan inte bli exakt likadant. Eftersom varje armband är unikt.

🎀 Vi alla drabbas av cancer. 🎀 På ett eller annat sätt. Kanske är det du eller en närstående som har drabbats av cancer och som är i ständig kamp med sjukdomen? Som varje dag kämpar för att ta sig upp på morgonen och visa det där leendet – kämparglöd. Varje dag är en ständig kamp om att överleva. Finns ett flertal som jag känner som inte har klarat den kampen. Därför var det för mig helt självklart att tacka ja till ett samarbete jag fick en förfrågan om i slutet av januari av ForLife som stödjer cancerforskning.

Ett armband skickades hem till mig för att visa sin tacksamhet, men även för att kunna sprida vidare deras sida och vad de står för. Tack för det fina armbandet ForLife!

fb780_tillsammansmotcancer_1 (2)Under gårdagen såg jag galan ”Tillsammans mot cancer”. Det är en sådan viktig gala som tack och lov får allt större uppmärksamhet ute i Tv-sofforna. Så gripande att höra människors berättelser om sin kamp med denna fasansfulla sjukdom. För den kan faktiskt kosta ditt liv och det är därför denna gala samt människor som ringer in och stödjer cancerforskningen behövs. Precis som det talades om i galan har cancerforskningen sannerligen utvecklats, allt färre dör, men det är fortfarande lika viktigt att vi fortsätter att ge vårt stöd till denna forskning. HÄR kan ni lyssna på Albin och Mattias låt ”Du lever inom mig” där intäkterna kommer ges till cancerforskning.

Jag tänker att det viktigaste är att man visar sitt stöd. Stort som litet, bara du gör en skillnad. Det är det enda som räknas! Genom att blogga om det eller på andra sätt ta upp det tror jag att det gör att folk som har cancer inte känner lika stor skam och även känner att det finns folk som kämpar med mig. Under galan fick man höra något liknande ”vad har jag gjort för att förtjäna det här? Är det någonting jag ska ta lärdom av och därför får jag gå igenom detta?!” Hur sjukt är det inte att tankarna ligger där och gnager – att du till slut lägger skulden på dig själv. För att stoppa dessa tankar är det otroligt viktigt att vi vågar prata om det som vi egentligen inte vill prata om. Ingen människa mår bra av att hålla sina känslor inom sig. Med det sagt: Våga prata ut om det som tynger dig!

Ingen kan göra allt, men alla kan g
öra något! ♥

En livsstil som DU har valt att följa.

img_3149_55eed7899606ee5b4f679061Fotograf: Vjollca Haradinaj

Ibland känner man att man har en dålig morgon. Ni vet en sådan morgon när man bara har lust att dra täcket över huvudet? En sådan morgon kan man få uppleva. Du har en sak som du har planerat kvällen innan du ska göra, men dagen efter vaknar du med ångest och vill inte ta dig upp ur sängen. Oftast lyckas jag vinna kampen och ändå ta mig upp. Men vissa gånger är det verkligen svårt och då ligger jag och drar mig i sängen. Då brukar jag oftast gå upp rätt sent, att sätta mina fötter på golvet efter klockan tio är sent för mig, så olikt mig. Jag skulle kunna känna ångest över att jag då går upp sent, men jag måste lära mig att det är okej att inte alltid vara okej. Det är mänskligt att inte känna livsglädje. Känna att man bara vill sova hela dagen tills en ny dag kommer och du kan börja om.

Jag är en optimist, men även sådana personer har sina bra och dåliga dagar. Jag kan också vara pessimist, men låter det inte ta överhand för jag är medveten om att det inte hjälper mig. Att vara optimist är ingenting man är, det är en livsstil som DU har valt att följa och alla kan nå dit. 

Triggas igång av detta varje gång.

IMG_3523+ (3)Jag tänker att jag ska berätta lite om mig själv. Så att ni får en chans att lära känna mig!

* Jag har alltid tyckt om att skriva, när jag var liten skrev jag berättelser. Ibland hände det att jag gjorde det medan läraren hade högläsning. Vilket ifrågasattes under ett utvecklingssamtal, men trots att jag skrev denna berättelse kunde jag ändå redogöra bokens innehåll.

* Jag har väldigt svårt för pessimister, sådana så kallade ”energitjuvar”. Det är klart att man får tänka negativt men många går till överdrift och då försöker jag ta in något positivt, vilket i själva verket gör att min energi går åt till att försöka ändra personens inställning.

* Jag har aldrig förstått mig på ordet ”normal”. För vad tusan är ”normalt” egentligen?! Det som är ”normalt” för någon annan kanske inte är det för just den personen. Triggas igång av detta ord varje gång. Det är våra fantastiska samhällsnormer som sätter käppar i hjulet. Hur vi förväntas att bete oss … Usch, jag har verkligen lust att spy på skiten!

Hoppas att ni tyckte att detta inlägg var kul att ta del av! Let me know. :)