Kämpade med att hålla käften.

IMG_2252Fotograf: Cecilia Hellqvist (HÄR kan ni se fler bilder)

Jag har känt i tonåren att jag inte har passat in, för jag har haft min egen stil, personlighet och allting man lär sig tidigt att man inte ska ha. Sticka ut ifrån mängden är ju inte någonting att sträva efter. Om man är en sådan person kan man lätt bli en ”hackkyckling”, vilket jag blev. Jag var med ett tjejgäng och tjejer kan vara rent utsagt förjävliga mot varandra… blickar och ord kan verkligen såra. I detta fall valde jag att tiga och ignorera deras beteende. Det var särskilt en tjej som höll på. Men det fanns trots allt de som behandlade mig bra i gänget, därför fortsatte jag svälja det. Men känslan att jag aldrig räckte till för två fanns alltid där, både medvetet och omedvetet. Vi i gänget umgicks på fritiden och vi hittade på roliga saker. Fast jag tvekade oftast på att gå, men då var det andra som övertalade mig att komma. Jag kan erkänna att jag inte hade det lika roligt som dem, för det var alltid någonting jag gjorde som var fel. Kände mig inte helt och hållet en del av gänget.

Till slut var gränsen nådd och jag röt ifrån – fick en tjej att gråta i skolan. Hon fick alla mina känslor på en och samma gång. Jag hade tigit för länge. Jag pratade inte med henne förrän efter två dagar. Det konstiga är att de andra tyckte att jag skulle prata med henne tidigare (trots att dem vet hur jag hade blivit behandlad), men det gjorde jag aldrig utan väntade i två dagar och sedan berättade jag för henne hur jag kände. Trots att jag inte fick någon positiv respons, ett förlåt eller liknande. Så kändes det så jävla bra att ÄNTLIGEN fått ur mig mina känslor.

Helt ärligt, jag får lite tårar när jag skriver detta inlägg… för det var en skitjobbig period. Jag kämpade och kämpade med att hålla käften. I dag fattar jag inte ens varför? Varför öppnade jag inte bara min käft och fick slut på känslorna som fanns inom mig? Jag har faktiskt ingen aning. Men förmodligen för att jag inte ville skapa dålig stämning i mitt tjejgäng. Jag tog hänsyn till alla andra förutom mig själv, jag svek mig själv.

Det jag vill få fram är att man alltid kommer möta motgångar. Särskilt om du är dig själv, har din egen stil och personlighet. Allting som gör att du sticker utifrån mängden. Det lättaste hade varit att bara ställa mig i ledet som alla andra. Men jag vägrar att göra det, för jag vill INTE vara som alla andra. Skulle må dåligt om jag var det.

Jag uppmuntrar er alla att VÅGA vara er själva! Trots att samhällets normer är HELT fucked up. 

Jag lever fortfarande.

IMG_1780 (2)Fotograf: Jag

Tjenare på er mina goingar!  ♥

Hur mår ni? Jag lever fortfarande, även om man inte kan tro det… med tanke på den kassa uppdateringen. Men jag har haft så mycket med skolan. Mitt studieuppehåll avslutades i maj och sedan dess har det varit full rulle. Ny kurs = kurslitteratur. I denna kurs gör vi ett PM till vårt examensarbete och vi har i stort sett haft seminarium varje dag och så kommer det fortsätta. Vilket innebär att ni får ha överseende med att bloggen kanske inte blir prioriterad. I sommar blir det bättre, för då har jag ingen skola att tänka på utan då blire fokus på utbildningen ”Drivhusets Sommarföretagare 2016″ och där kommer jag jobba med min blogg. I’m so excited, I just can’t hide it. Ser fram emot att starta ett nytt äventyr!

Btw, dessa bilder ovan är från min första porträttfotografering. Tycker det är riktigt snyggt med skjorta på killar! Den vita t-shirten bryter dessutom av den marinblå skjortan.